När man vill möta en annan verklighet kan det spelas lågt i det förställda. Man tillåter sig att bli en produkt av fabricerade textrader och sociala interaktioner i nåt slags imaginärt vakuum.
När man väl landar i insikter. När alla ens mjuka värden imploderat. Då är känslan efteråt som när stilleståndsavtalet undertecknats. Men man har förlorat någon man bryr sig om på vägen dit, sig själv. När kriget väl är över har man inget att fira. Man är omgiven av massa spöken som man måste lära sig leva med.
Våren kommer snart.
Tills dess går vi och väntar på att någon ska rädda oss från oss själva. Som spöklinjer. Jag är inte rädd för att möta verkligheten. Det förställda skrämmer mig oändligt mycket mer.
/L.
Duellanterna 